S L O W I N G S av Lisen Ellard med Mira Mutka. Text av Lisa Schåman.

Mörkret sväljer kanterna, gränser bleknar. Anti-rum, det vill säga oändlig rymd. Ett svagt vitt dis, dominant och övervakande ovanifrån blottar det böljande landskapet av ett enormt, svart tyg. Svallande dalar och veck, mjuka kullar och stigar, stilla på ett sätt. Ansträngningen att försöka fixera måste till slut ge vika. Skärskådan avbryts och de tre skepnader som nätt och jämnt kan urskiljas i tyget förblir halvt okända. Bildens helhet drar sig undan. Ett ”dominant och övervakande” dis… Det personifierade ljuset speglar ens egen otillräcklighet och framtvingade underkastelse. Jag bestämmer inte här.

Samstämt med rummets oändlighet saknas ögonblicket då tyget började röra sig. Beviset på de långsamma och kontinuerliga rörelserna finns i tygets sakta ut- och invecklande.

Det som är svårt att fixera kan i vissa fall lämna en i tristess. Det suddiga sliter på tålamodet och till slut tar en rastlöst upp något annat. Så finns mystiken, som man trollbundet fortsätter att snava efter trots att den svalt drar sig undan.

Ovissheten i det dunkla och dröjande påminner här om ett grepp inom skräckfilm, att dra ut tiden innan monstret avslöjas. En sådan laddad ovisshet kan uppfattas överlägset mer skrämmande än den senare oförtäckta varelsen, framträdd i klarskrift. Ta filmen ”The Mist” (2007) till exempel. Udden av spänning sker i början av filmen, hos de isolerade småstadsbornas ovetande om dimman som lagt sig tät över deras by. Ska dimman förstås som farlig, eller att det som eventuellt gömmer sig i den är olycksbådande?

I det oavbrutna rummet, i tygets oavbrutna, monotona skridande rörelse, försvinner uppfattningen av tid. Det som finns kvar att uppmärksamma är skiftandet av reflektioner, skuggor och former som i tyget ömsom träder fram ömsom försvinner. Ockulta referenser tränger sig ibland in, okommenterat, i de svarta beslöjade figurerna. Finns det risker i att helt låta sig förföras av mystiken? Låta förnuftet bedras med möjlighet att få uppleva romantiken?

”The veil of Isis”, metafor och allegoriskt konstnärligt motiv som representerar naturens oåtkomliga hemligheter. Naturen avbildad i gudinnan Isis porträtteras omsvept i en slöja. Under sent 1600-tal blev det populärt att illustrera Upplysningens avtäckande av naturens mysterier genom bilder där slöjan lyfts av Isis. Senare ska bilden av den avslöjade Isis istället användas inom Västerländsk Esoterism och Neopaganism som en metafor för sanningarnas uppenbarelse bortom vetenskaplig upptäckt.

Men här ska faktiskt inget avtäckas. Det finns inget som döljer sig under. Inga hot, hemligheter eller sanningar. Skepnaderna är anonyma men de är inte för oss dolda. Vi är inte kontaktlösa med det som sker framför oss, tvärtom erbjuds vi möjlighet att uppleva direkt gensvar mellan oss själva och det skiftande. Vi tappar inte omdömet utan gagnar det till att bortom tvärsäkerhet pröva att undra.